Dubbelmoral.
Jag har en kollega som alltid gnäller om att det är äckligt att folk hostar, nyser och snorar på jobbet. Men nu när hon tydligen har väldigt ont i halsen, gäller detta inte henne. Dels skyller hon på en annan kollega att hon har blivit sjuk av henne, som att det skulle vara en anledning att inte vara hemma. Nu på kvällen ska hon åka och fira en äldre släkting som fyller jämnt. Tänk om hon skulle smitta ner den personen då, som inte alls klarar en influensa på samma sätt som vi yngre.
Det sista jag sa innan hon gick - håll dig hemma om du är dålig imorrn. Jag vill inte bli sjuk till min semester och IVF-behandlingen. Vi får väl se, förhoppningsvis är hon hemma, det är ju halvdag.
Nyårsafton.
Vi var tre par, förlovade utan barn, och en ensamstående mamma. Idag kan jag förstå att "par-snacket" är lika stötande/jobbigt/irriterande som "barn-snacket". Den ensamståendes nyårlöfte var att börja dejta igen, vi andra skulle gå ner i vikt.
Ja mitt nyårslöfte blir ju att gå ner 5kg eller gå upp 25kg. Jag hoppas på det senare. Men nu inför vårt första IVF-försök i februari ska jag börja leva hälsosamt, för att närma mig -5kg. Det kan ju vara trevligt till bröllopet om +25kg inte blir av.
Mellandagarna.
Nu är det bara 1,5 vecka kvar innan jag kan ringa RMC i Linköping och få reda på en tid, när vi kan börja behandlingen. Det är även endast 2 veckor kvar innan vi åker till sooooolen. Hoppas att tiden går fort nu.
Nyårsafton imorgon, vi ska ha middag hemma hos oss. Först var vi nio stycken, eftersom våra planer bestämdes ganska sent, hoppade ett par av. Det var nog lika bra, de har en 2månaders bebis. Det är vi och ytterliggare 2 par som har varit tillsammans ganska länge och är förlovade, men inga barn, som jag vet om idag iaf. Dessa två par är enligt min hemmatänkta genomsnittsstatistik, par som antagligen har problem med att skaffa barn, om man tittar på ens vänner på facebook som borde ha barn... vi får se om vi kommer in och pratar om det. Den sjunde personen är en ensamstående mamma med en fantastisk 2åring som jag får lyckan att följa på nära håll.
GOTT NYTT ÅR!
Finnkampen.
Nu har jag inte ätit några mediciner/hormoner på snart 2 månader. Nu har finnarna kommit, och det med besked, jag antar att jag inte kan skylla på den dåliga kosthållningen under julen. Detta är ju ett av symptomen för PCO, som jag troligtvis har. Jag har en tendens att klämma sönder mina finnar totalt. Idag har jag börjat mitt nya hälsosamma och klämfria liv. Jag ska ju ligga på plajjan om cirka 2,5 veckor. Jag hade inte gått upp så mycket som jag trodde, efter att slutat räkna kalorier i samband med sambons födelsedag, i första halvan av december.
Vad händer annars, bara under julhelgen har en graviditet och en förlossning outats på fejjan. När det gäller jobb så har det "löst" sig. Det jobb som jag trodde på och som de var lite medvetna om min situation, blir inte av. Nu är status att invänta IVF och resultatet och efter det söka jobb.
Gott slut på julen.
Det rullar på.
På söndagen kokade jag tre sorters kola. Choklad-, mint-, och laktitskola. Vart väldigt bra, prisa den digitala termometern.
I veckan har kontoret flyttat, det har vart en hel del stök med det och inte så smidigt som blivit utlovat, samt att det har varit julfest. Fullt upp med andra ord.
Ytterliggare en facebook-bebis har även hunnit komma.
Semester.
Lucia
Idag är det lucia, jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt, men nu inser jag vilken barnhögtid det är. Alla på jobbet som har barn kommer glatt in och berättar för mig/oss om deras små barn, hur söta de var på dagis, de sjunger och tindrar. Att deras mormor var med och hon var så stolt och bla bla blaaa. Jag vill inte höra, jag vill också gå på luciamys med mina barn.
Jag fick iaf upp min sambo, jag gjorde frukost till oss med vörtbröd och lussebullar och så satt vi och tittade på luciamorgon med en massa tända ljus. Det var riktigt mysigt.
Nackdelen med facebook.
Och ja, jag kommer stolt lägga upp bilder på min/mina bebisar.
Juldagen.
I år har jag ingen lust, dels sprutar hon och hennes syskon ur sig ungar, totalt 6 stycken, varav tre stycken är under 3 år, och dels blir det så uppenbart för mig att det borde vara jag som umgås med min familj med barn och mormor med flera. Men nu är det inte så. Kanske nästa år, eller året därpå.
Igår tog hon iaf upp det och jag avböjde, kanske borde jag själv sagt något. Men jag har inte orkat, traditioner är jobbiga att bryta. Men barnlöshetstraditionen kommer inte att vara jobbig att bryta.
Tack gud.
Hon har iaf humörssvängningar som om det vore mens. Tack och lov, det hade blivit jobbigt med ännu en "oups jag blev gravid, vilket inte var meningen"
Öppen.
Sen förstår jag att killar inte pratar lika ingående som tjejer, utan de vet att vi har tid för IVF, sen kommer inga följdfrågor.... känns det bekant? Jag är iaf glad att han berättar, man ska inte bära allt själv!
GAAAAAAH
1. Tiden på onsdag är flyttad, vi har fått tid på fredag istället, men jag får inte tag i min sambo för att kolla om han kan eller inte. Två dagar hit eller dit spelar ingen roll, dock hade det varit skönt att få första mötet överstökat och karusellen börjat. Dock missar jag massage på jobbet och en afterwork. Men det är det fanimig värt.
2. Min kollega fortsätter att skämta om att hon mår illa. Vet inte hur tydlig jag ska vara med att jag inte uppskattar det. Sen vet jag inte heller hur mycket sanning det ligger i det. Hon har nyligen träffat kille och testar lite olika preventivmedel.
Baka kaka.
Ska bara kolla på masterchef och flytta in i en ny handväska. Köpte en militärgrön, stabilare väska på rea häromdagen, halva priset, jag är riktigt nöjd.
Skönt med fredag imorrn!
Ågren forts.
Kommer att byta arbete under våren, dock är inget klart än och de är delvis medvetna om min situation. Känns iaf väldigt skönt att jag är mycket het på marknaden och det finns jobb om jag vill ha. =)
Förresten, mindre än en vecka kvar innan besöket i linköping, ser verkligen fram emot det!
Ågren.
Jag har arbetat på samma arbete i snart fem år. Jag har funderat på att gå vidare eftersom jag framförallt vill jobba i en större organisation. Men har tänkt att jag ska bli gravid istället för att byta jobb. Då visste jag inte att det skulle bli ett problem!
Med andra ord har jag jobbat kvar på en arbetsplats i ett år fast jag egentligen velat byta. Jag har ju nu antagligen tid för IVF-behandling i vår. Dessutom har jag börjat söka jobb, bara för att jag inte bara ska gå och vänta på något som aldrig händer.
Som det ser ut nu har jag två jobberbjudande och ett IVF på gång i vår. Jomensåatt.
Hur sköter jag detta snyggt? Jag vill inte börja på ett nytt jobb och sen direkt berätta att jag måste ha semester för behandling och sen, förhoppningsvis, försvinna efter ett halvår. Eller ska jag utgå från att IVF inte kommer att fungera och bara tuta och köra. För min högsta dröm nu är ett barn, inte ett nytt jobb. Skulle jag veta att jag blir gravid i vår, då kan jag lika gärna stanna kvar där jag jobbar idag. Men nu vet jag inte det. Jag vet ingenting, men jag måste bestämma mig snart.
Helgens bestyr.
Har även hunnit med att adventspynta och träna pilates i 45 minuter. Snart kommer mamma över för lite glögg sen ska vi, jag, mamma och sambon gå ut och äta på restaurang. Ska bli väldigt trevligt och gott.
Mitt allmänna tillstånd.
Idag, en månad senare, äter jag inga hormoner, det enda jag tar är vanliga vitaminer, extra folsyra och metformin, diabetesmedicin som kan förbättra ägglossningen. Jag tränar regelbundet, 4-5 pass i veckan, samt att vi har en tid för IVF.
Jag vet inte om det är IVF-tiden som gör att jag är mer harmonisk eller att jag påverkas grymt mycket av alla hormoner man proppar i sig, vilket jag inte trodde då.
Idag har jag inte lust att kasta datorn i huvudet på min chef eller kasta all disk/smutstvätt i sambons säng när han inte tar rätt efter sig. Jag kan numera betee mig som en vuxen människa.
Hormonabstinens.
Med andra ord - jag har hormonabstinens - men snart så kommer kroppen få MASSA hormoner.
Kollegan.
JAG ORKAR INTE.
Kanske är jag insnöad med mina tankar, eller så mår hon bara illa. En av mina största drömmar är ju att få må illa på mornarna.
Lättnad.
Hon körde inte och hon drack alkohol.
Helt sjukt att jag känner så. Skulle de berätta skulle jag blev superglad för deras skull, men sen när vi kommer hem skulle jag antagligen bli ledsen och tycka att livet är otroligt orättvist. Men jag måste säga att jag fick uppfattningen om att de ville prata "barn". Jag undviker gärna ämnet, men jag fick känslan av att de ville prata om det, speciellt hon. Vem vet de kanske har samma problem som vi. Ja, jag vet inte hur öppen jag ska vara?