Längtan efter liten

Käkade lunch med en vän som jag skrivit tidigare om i bloggen. Jag har trott att hon och hennes sambo också försöker få barn, och vi misstänkte det ganska mycket efter en alkoholfri middag för ett par veckor sen. Det visar sig  nu att hon definitivt är gravid och ligger en vecka efter oss.

Det är ju superkul. Verkligen. Vi jobbar ett stenkast ifrån varandra så nu blir det många luncher framöver. Tyvärr bor de på andra sidan stan, men det kan vi ju lösa när vi är mammalediga ihop.

Hon berättade att de försökt ett år och de hade bestämt sig för att ta en paus på grund av olika anledningar och för första gången på ett år, då de inte använt ägglossningsstickor, så kom det ett plus. Galet.

Annars så mår jag super, igår var första gången på flera veckor som jag inte sov middag efter jobbet. Men somnade som en klubbad oxe efter Grey's. Lite illamående då och då när jag är hungrig. Annars ska jag verkligen inte klaga.

Var galet nervös innan, mitt hjärta tickade på i 180, sambon var med. Ingen väntetid utan direkt hoppa upp i stolen och läkaren började. Vi såg direkt att det fanns någonting där och läkaren sa direkt att vi hade en inneboende. Allt såg bra ut, hjärtat tickade på, 15mm lång, perfekt storlek med tanke på när ET gjordes och hon beräknade mig till 5/11.

G U U D  S Å  S K Ö N T  A T T  F Å  S E  D E T T A.

L U C K O R U S

Idag 1545 kommer vi att få träffa räkan för första gången. Jag tror att jag börjar att blir otroligt nervös, har nog inte fattat än att det redan är dags. Sen finns det ju tankar man inte vill tänka, tänk om det inte finns ngt där...!

Idag går jag även in i vecka 9. Galet, snart kan man berätta för ytligare bekanta och på jobbet. Jag längtar. Ni märker ju att jag räknar 100% med att allt kommer vara perfekt idag, hemska tanke om det inte är så.

Jag mår bra, småblödningarna har slutat. Är trött som ett as och har en molande värk i magen när jag är på jobbet, när jag är hemma och tar det lungt/vilar i soffan, så känns det ingenting.

Man kanske ska lyssna på kroppen.

VUL om en vecka, det ska bli sjukt spännande, kommer antagligen vara galet nervös innan.

Idag var jag iväg på hälsasamtal i grupp. Sambon har rest en vecka och kom hem igår och var helt färdig, så han slapp. Vi var 14 sällskap, ungefär hälften hade sin sambo med sig.

Barnmorskan gick igenom en massa matnyttig information och vi fick se en film angående fosterdiagnostik. Bland annat sa hon att små blödningar i början av graviditeten var  fullt normalt och inget att oroa sig för. Det är typ slemhinnorna som luckras upp. Det var skönt att höra. Hon gick igenom matvanor, alkohol och tobak med mera. Det som jag  tycker är svårast att hålla rätt på om man får äta eller inte är fisk och skaldjur. Jag älskar skaldjur. Men det går tydligen bra med ishavsfisk och fisk/skaldjur som varit fruset.

Och det här med fosterdiagnostik, det är så svårt att ta in att nånting kan vara fel. Eftersom man har haft ett sånt bekymmer med att bli med barn, ska inte det svåra vara över då? Men jag tänker att de tog det bästa av de bästa embryot, de som inte skulle bli barn, har inte klarat sig.

Japp, gick på toaletten igår vid lunch. Och då hade jag en ljusbrunrosa flytning i trosan. Hjärtat gick upp i 180 och jag tänkte FAN FAN FAN. Jag har inte ont, förutom lite sammandragningar då och då. Det kom en liten skvätt till igår kväll men inget under natten. Har läst både i böcker och på nätet att det är vanligt med rosa flytningar under graviditeten, speciellt om man gjort IVF. Det är om det gör ont och det är mkt blod, det är då man ska vara orolig.

Jag som hade ett lugn över att detta kommer gå vägen, det är som helt bortblåst nu.

FAN.

Jag är galet trött på kvällarna. Igår kom jag hem efter jobbet vid halv 7. Käkade hämtmat, sambon är bortrest, började kolla på en serie på play och somnade direkt i soffan. Gick och la mig vid 8 i sängen, kollade på en serie på ettan och somnade efter den, strax efter nio.

Kul liv men lever. Fick en massa tidiningar och böcker i helgen om graviditeter, när ska jag hinna/orka läsa dem?

Hej hopp, vad dålig jag har varit på att uppdatera, ska bättre mig! Nu börjar beskedet att fastna, men jag tror att det är först vid ultraljudet man kommer fatta ordentligt. Jag mår bra, har inga större besvär, förutom följande;
     - ömma bröst
     - acne
     - illamående innan frukost
     - växtvärk
     - vitt slem på läpparna när jag vaknar (?)

Jag har berättat för mina föräldrar (de är skilda) att vi är gravida och att de ska bli mormor och morfar i november om allt går som det ska. De vet om hela vår IVF-karusell. De reagerade på två helt olika sätt. Mamma sa: det visste jag väl, har varit övertygad om att det ska gå vägen för er. Pappa grät. Min sambo vill helst att vi inte ska berätta för ngn förrän i vecka 14. Svårt när man har berättat om att man genomgår en IVF-behandling och sen ska man inte berätta hur det gick förrän 14 veckor senare.

Jag gick in i vecka 6 igår. Galet. Enligt mina beräkningar, med hjälp av familjeliv kommer räkan ut i början av november om allt går som det ska.

Det som inte riktigt går in i mitt huvud är att jag är gravid. Mitt mål de senaste 1,5 åren är att få ett plus. Nu har jag fått det, vad händer nu? Jag kan inte tänka längre fram, känns liksom helt främmande. I slutet på mars ska vi på ultraljud och då ser jag fram emot att få se att det verkligen är ngt därinne. Det kommer att bli fantastiskt.

Mina bröst  har börjat ömma, det ser jag som positivt. Något är annorlunda än vad det var tidigare, kroppen är under förändring!

Galet!

GALET!

Jag kan inte fatta, men nu sa både RMC Linköping att jag var gravid och även octaviakliniken här i Stockholm, så då måste det ju vara sant!!!!

VUL 27/3. 3 veckor dit! Det blir häftigt!

Symptom idag, endast ett sug i magen som om att jag är superhungrig. Tog även sista vaggisen idag. ÄNTLIGEN slippa kladdet och gå upp 2 ggr varje morgon.

Var sjukt nervös, låg kissnödig i sängen en timma innan jag gick upp, sambon stod utanför och jag kissade i kopp för att stoppa ner testet.

Nästan direkt kom ett plus, ett PLUS. Galet. Jag kan inte fatta. Räkan ville stanna.

HELT overkligt, nu är jag glad att jag väntade så länge innan vi testade. Nu ska vi ut och leta sommarjacka och en ny kamera.

Kram till er alla!

Jag är livrädd, känns som om hela vårens mående kommer avgöras imorrn bitti.

Igår berättade jag för två olika kompisar om min ångest/magont inför varje toabesök. Både konversationerna var via en chat.

Kompis 1 (utan barn) sa att snart har du ditt plus och då kommer det att vara värt allt och allt kommer att gå bra, jag tror på er och så vidare.

Kompis 2 (med barn) sa ja och bättre kommer det inte att bli. Varje toabesök fram till vecka 12 kommer att vara ångest, så var det iaf för mig, hon drog även upp en massa andra saker att må dåligt över. Sen avslutade hon vår konversation med. Idag har jag verkligen längtat efter xxx så nu ska jag hämta h*n på dagis. Då blev jag så ini h-te arg/ledsen/besviken, rub-it-in lixom, att jag svarade att om några timmar får jag gå hem och kramas med min sambo. Kompis 2 är ensamstående. Jag fick inget svar, så jag vet inte riktigt hur det tog. Men man slutar aldrig att förvånas.

Annars ingen mens, lätt mensvärk till och från samt svettas på nätterna. Verkar även som om min sambo har gett mig dispens att testa på söndag. Dealen går ner till 1000 spänn, men det kan det vara värt. Att få ett besked, oavsett vilket, en söndag känns betydligt bättre än att få ett besked en arbetsdag, som dessutom är en familjemedlems födelsedag.